Idag finns att läsa en intressant artikel gällande krigets vansinne på Stockholms Fria Tidning. http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19337
Den handlar om Robert Fisk tegelsten till bok att slå i pannan på alla krigshetsande hökar, funderar själv på att genast springa och köpa den men det blir väl till att låna när plånboken sagt sitt.

Det får mig också osökt att tänka på Paul Coelhos bok Zahiren - som jämfört med Alkemisten i min mening är överskattad och begränsad på grund av sin vilja att vara obegränsad när han söker tala om universiella sanningar om kärlek och krig, eller kärlekskrig kanske man ska skriva. I boken twistar Coelho verkligen till det när Zahiren, d.v.s föremålet för alteregots oändliga kärlek utbrister att krig handlar om kärlek (sic!). För det har hon (eller kanske Coelho själv?) förstått av att se soldater dö, lida och ropa efter sina älskade, jaså?
Coelho vet att ta den gamla klyschan i att i krig och kärlek är allt tillåtet, till oanade höjder. Han tycks ha prententionen att via sina böcker förmedla insikt och visdom, och han misslyckas totalt i detta försök
Själv tycker jag mest han upprepar gamla dammiga föreställingar in i det oändliga som han gärna kryddar med ogenerad exotism inför österlandet och "naturfolk". Det var i alla fall i huvudsak detta som fick mig att lägga boken på hyllan.
Å andra sidan tror jag att Coelho förstått att övertydlig visdom säljer så också andlighet i en mysig lägereldsförpackning av folksagor, i en komplex värld kanske det är skönt med enkla frågor och enkla svar, vad vet jag? Så man får ta den för vad den är.
Känns som det är dags att göra en reread av Alkemisten, frälst som man var första gången man läste den som tonåring även ifall den var mycket bättre än Zahiren.
Nu blev det helt plötsligt en recension av den boken vilket inte var meningen.