Kulturell aga?

Apropå en uppmärksammad dokumentär med efterföljande debatt.
I dessa kulturrelativa dagar med dubbelbottnad rasism som spretar åt alla håll kanske det är dags att påpeka att barnuppfostran och närvaron eller icke-närvaron av barnmisshandel är ett universiellt mänskligt fenomen (och problem! Det kan nog alla föräldrar skriva på). Jag menar vi har alla varit barn och varit där mitt i grälen.
Vad än lagen säger så är det nog knappast enkom paragrafer som skyddar barnen ute i stugorna. Och jag är fullt och fast övertygad om att många svenska föräldrar gått över gränsen men då inte betraktat det som misshandel. Utan snarare att de just det ja - begått ett misstag, trätt över en gräns, tappat besinningen.

Hurvudia då att "ge en ungen en örfil" är "kuturellt" mer accepterat i Storbrittannien, Frankrike eller Somalia än här beror sig visst på. Men av personlig erfarenhet så var en smäll på handen vid matbordet inte misshandel tyckte min franska släkt - det ansåg dock min mamma och jag som fyraåring grinade och skulle nog tveklöst hållt med henne jag som aldrig hann fatta tag i baguetten innan det sagts varsågod!

Hetsig diskussion uppstod därefter - om den var hetsigare för att hon var svensk och de franska vet jag inte, kanske förekom det mer svordomar än om släkten varit låt säga tysk? Mer yviga sydländska gester än om släkten varit norrländsk?
Min mamma har dock aldrig diskuterat lagom vad det gällt sina barn. Och det skulle nog ingen mamma göra om deras barn far illa. Så där sattes en gräns.

Att påstå att misshandel av barn är mer accepterat i andra kulturer - eller rättare sagt det är accepterat i nästan alla andra länder förutom Sverige är inte särskilt kontroversiellt.
Vad som är kontroversiellt det skulle väl vara att tveklöst ta barnens parti oavsett vilket kulturellt patos som man inbillar sig bör försvaras.

Idag finns att läsa en intressant artikel gällande krigets vansinne på Stockholms Fria Tidning. http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19337
Den handlar om Robert Fisk tegelsten till bok att slå i pannan på alla krigshetsande hökar, funderar själv på att genast springa och köpa den men det blir väl till att låna när plånboken sagt sitt.

Det får mig också osökt att tänka på Paul Coelhos bok Zahiren - som jämfört med Alkemisten i min mening är överskattad och begränsad på grund av sin vilja att vara obegränsad när han söker tala om universiella sanningar om kärlek och krig, eller kärlekskrig kanske man ska skriva. I boken twistar Coelho verkligen till det när Zahiren, d.v.s föremålet för alteregots oändliga kärlek utbrister att krig handlar om kärlek (sic!). För det har hon (eller kanske Coelho själv?) förstått av att se soldater dö, lida och ropa efter sina älskade, jaså?
Coelho vet att ta den gamla klyschan i att i krig och kärlek är allt tillåtet, till oanade höjder. Han tycks ha prententionen att via sina böcker förmedla insikt och visdom, och han misslyckas totalt i detta försök
Själv tycker jag mest han upprepar gamla dammiga föreställingar in i det oändliga som han gärna kryddar med ogenerad exotism inför österlandet och "naturfolk". Det var i alla fall i huvudsak detta som fick mig att lägga boken på hyllan.
Å andra sidan tror jag att Coelho förstått att övertydlig visdom säljer så också andlighet i en mysig lägereldsförpackning av folksagor, i en komplex värld kanske det är skönt med enkla frågor och enkla svar, vad vet jag? Så man får ta den för vad den är.
Känns som det är dags att göra en reread av Alkemisten, frälst som man var första gången man läste den som tonåring även ifall den var mycket bättre än Zahiren.
Nu blev det helt plötsligt en recension av den boken vilket inte var meningen.

För mig är det en tid av väntan just nu, jag väntar på att något skall ske. Rent konkret så väntar jag på att kommunens byråkratkvarnar skall mala lite snabbare.
Det värsta är ovissheten och frustrationen jag känner över att vare sig kunna skynda på det hela eller ens få veta hur det går. Nej det tycks omöjligt, varje litet steg är ett steg i en Process som jag befinner mig i navet av men ändå eller kanske på grund av det är oförmögen att få en insikt i det som snurrar omkring mig. Objektifierad.

Det känns som det efter tredje gången jag ringt dem och frågat hur ärendet går och mötts av samma ovissa svar, hon vet inte mer än mig på receptionen. Och som att detta skulle vara naturligt, som att det jag vet just nu vet alla andra också förutom den som sitter och håller på informationen. Först när den handlagt det hela och spunnit cirkeln ett varv så att det stegvis flyter ner till mig som i ett vattenhjul först då kan flera veta.

Vad skulle hända om jag bröt mot kontorismens lagar som råder här funderar jag? Om jag skulle kliva in på kontoret förbi receptionen in bland korridorerna, presentera mig som den naturligaste sak i världen - leta upp någon tjänsteman och prata med dem. Vara fysiskt närvarande, vara en vagel i ögat på riktigt för dem inte bara slarvig handstil eller ett ofullständigt formulär.

Efter mitt besök på AMS häromdagen slog det mig vilken intressant plats det är, vilket måste låta helt befängt tack jag vet. Jag menar vem kan tycka att denna unkna plats inredd i beiga toner kan vara en intressant plats, väggar prydda av affischer som verkar ha glömts bort sedan de sattes upp 94. Tidningsutklipp som lyder ”lagom är bäst på jobbet” som om pappa Lagom även här i det svenskaste av allt hos Myndigheten försöker säga oss att – lite mer lagom kan du nog bli!
Och så människorna som när de träder in genast tycks bli en del av inredningen, de försätts i ett lågmält tillstånd där man inte sticker ut utan duktigt sitter och väntar på sin tur som om de vore uppradade på bänken inför vaccinationssprutan i grundskolan – skräckslaget, oroligt men ändå med ett sjudande lugn som för att visa sig modig, att det här klarar jag nog allt bara jag har tålamod.
Samma helgade tystnad ses i Sverige inte i kyrkan, nej nej där vrider o vänder man på sig, viskar o pratar med bänkgrannen. Man ser det i för oss andra heliga rum som på Systembolaget och Apoteket där finns samma spända stillhet. Snart så, min tur. Luften är tung, ingen säger något, barnens skratt ebbar ur, den som bryter tystnaden genom att skratta högt eller föra ett samtal över 10db möts genast av dömande blickar. Som säger att ”här pratar vi inte, här nödgas vi vara och här ska därför inte vara roligt vare sig för mig och allra minst dig”.
Plockandet med nummerlappen är det enda som visar hur nervös man är, detta pillande, vridande och vändande på den magiska lappen som om det skulle kunna säga en något mer.
Själv satte jag mig vid en dator eller ”arbetsstation” och väntade. Det hade stört mig att det tidigare på dagen inte funnits kaffe tillgängligt på arbetsmötet lett av en mossig man med en kulmage som när som helst såg att ut att kunna ploppa ur den nedstoppade pikétröjan.
Så jag hade med mig eget och en bulle, satt där och njöt av fikat och betraktade omgivningen. I andra änden av rummet vid en arbetsstation uppstår en konflikt emellan en man och en arbetsförmedlare.
Mannen med ett sådant där långt yvigt filosofskägg var upprörd och såg ut som en blandning emellan en it-konsult och lektor i historia med sin datorväska med företagslogo på samt en svart märkesjacka, detta i skarp kontrast till hans runda glasögon och eftertänksamma uppsyn kryddad med en perfekt akademikersvenska.
Han nämner upprört något om Kafka, varpå kvinnan ger ett standardiserat svar om att ”tyvärr så ser reglerna ut”. Diskussionen som redan var dömd från början dör ut. Människorna runt omkring vrider på sig lite besvärat och stirrar på det där typsiskt svenska sättet; man glor ohämmat samtidigt som man är arrogant nog att låtsas som om man inte gör det. Och man ser i deras ögon att en oskriven regel butits, någon har tappat besinningen och om karln inte lugnar ned sig så kanske man själv drabbas på något sätt?

En kvinna i trettioårsåldern med sitt bruna glänsande hår löst uppsatt så det hänger ner i sporadiska lockar kring ett solariebrunt ansikte, tycks för mig malplacé när hon rakryggat sveper förbi mig. Eftersom jag snart inser att denna stiliga kvinna klädd i tight åtsittande dräkt kring hennes välsvarvade kropp i en för AMS medarbetare alldeles för moderiktig färgskala inte borde jobba här.
Hon är arbetsförmedlare men ger med sin klarblå mascaraprydda ögon under ett par trendiga glasögon snarare ett intryck av att vara en kvinna redo för en karriär på Ernst & Young. Hennes bestämda finlandssvenska och klicklackande gång förstärker bara bilden av denna moderliga auktoritet och jag inte sluta att fascineras av henne och allra minst AMS.