För mig är det en tid av väntan just nu, jag väntar på att något skall ske. Rent konkret så väntar jag på att kommunens byråkratkvarnar skall mala lite snabbare.
Det värsta är ovissheten och frustrationen jag känner över att vare sig kunna skynda på det hela eller ens få veta hur det går. Nej det tycks omöjligt, varje litet steg är ett steg i en Process som jag befinner mig i navet av men ändå eller kanske på grund av det är oförmögen att få en insikt i det som snurrar omkring mig. Objektifierad.

Det känns som det efter tredje gången jag ringt dem och frågat hur ärendet går och mötts av samma ovissa svar, hon vet inte mer än mig på receptionen. Och som att detta skulle vara naturligt, som att det jag vet just nu vet alla andra också förutom den som sitter och håller på informationen. Först när den handlagt det hela och spunnit cirkeln ett varv så att det stegvis flyter ner till mig som i ett vattenhjul först då kan flera veta.

Vad skulle hända om jag bröt mot kontorismens lagar som råder här funderar jag? Om jag skulle kliva in på kontoret förbi receptionen in bland korridorerna, presentera mig som den naturligaste sak i världen - leta upp någon tjänsteman och prata med dem. Vara fysiskt närvarande, vara en vagel i ögat på riktigt för dem inte bara slarvig handstil eller ett ofullständigt formulär.