För mig är det en tid av väntan just nu, jag väntar på att något skall ske. Rent konkret så väntar jag på att kommunens byråkratkvarnar skall mala lite snabbare.
Det värsta är ovissheten och frustrationen jag känner över att vare sig kunna skynda på det hela eller ens få veta hur det går. Nej det tycks omöjligt, varje litet steg är ett steg i en Process som jag befinner mig i navet av men ändå eller kanske på grund av det är oförmögen att få en insikt i det som snurrar omkring mig. Objektifierad.

Det känns som det efter tredje gången jag ringt dem och frågat hur ärendet går och mötts av samma ovissa svar, hon vet inte mer än mig på receptionen. Och som att detta skulle vara naturligt, som att det jag vet just nu vet alla andra också förutom den som sitter och håller på informationen. Först när den handlagt det hela och spunnit cirkeln ett varv så att det stegvis flyter ner till mig som i ett vattenhjul först då kan flera veta.

Vad skulle hända om jag bröt mot kontorismens lagar som råder här funderar jag? Om jag skulle kliva in på kontoret förbi receptionen in bland korridorerna, presentera mig som den naturligaste sak i världen - leta upp någon tjänsteman och prata med dem. Vara fysiskt närvarande, vara en vagel i ögat på riktigt för dem inte bara slarvig handstil eller ett ofullständigt formulär.

Efter mitt besök på AMS häromdagen slog det mig vilken intressant plats det är, vilket måste låta helt befängt tack jag vet. Jag menar vem kan tycka att denna unkna plats inredd i beiga toner kan vara en intressant plats, väggar prydda av affischer som verkar ha glömts bort sedan de sattes upp 94. Tidningsutklipp som lyder ”lagom är bäst på jobbet” som om pappa Lagom även här i det svenskaste av allt hos Myndigheten försöker säga oss att – lite mer lagom kan du nog bli!
Och så människorna som när de träder in genast tycks bli en del av inredningen, de försätts i ett lågmält tillstånd där man inte sticker ut utan duktigt sitter och väntar på sin tur som om de vore uppradade på bänken inför vaccinationssprutan i grundskolan – skräckslaget, oroligt men ändå med ett sjudande lugn som för att visa sig modig, att det här klarar jag nog allt bara jag har tålamod.
Samma helgade tystnad ses i Sverige inte i kyrkan, nej nej där vrider o vänder man på sig, viskar o pratar med bänkgrannen. Man ser det i för oss andra heliga rum som på Systembolaget och Apoteket där finns samma spända stillhet. Snart så, min tur. Luften är tung, ingen säger något, barnens skratt ebbar ur, den som bryter tystnaden genom att skratta högt eller föra ett samtal över 10db möts genast av dömande blickar. Som säger att ”här pratar vi inte, här nödgas vi vara och här ska därför inte vara roligt vare sig för mig och allra minst dig”.
Plockandet med nummerlappen är det enda som visar hur nervös man är, detta pillande, vridande och vändande på den magiska lappen som om det skulle kunna säga en något mer.
Själv satte jag mig vid en dator eller ”arbetsstation” och väntade. Det hade stört mig att det tidigare på dagen inte funnits kaffe tillgängligt på arbetsmötet lett av en mossig man med en kulmage som när som helst såg att ut att kunna ploppa ur den nedstoppade pikétröjan.
Så jag hade med mig eget och en bulle, satt där och njöt av fikat och betraktade omgivningen. I andra änden av rummet vid en arbetsstation uppstår en konflikt emellan en man och en arbetsförmedlare.
Mannen med ett sådant där långt yvigt filosofskägg var upprörd och såg ut som en blandning emellan en it-konsult och lektor i historia med sin datorväska med företagslogo på samt en svart märkesjacka, detta i skarp kontrast till hans runda glasögon och eftertänksamma uppsyn kryddad med en perfekt akademikersvenska.
Han nämner upprört något om Kafka, varpå kvinnan ger ett standardiserat svar om att ”tyvärr så ser reglerna ut”. Diskussionen som redan var dömd från början dör ut. Människorna runt omkring vrider på sig lite besvärat och stirrar på det där typsiskt svenska sättet; man glor ohämmat samtidigt som man är arrogant nog att låtsas som om man inte gör det. Och man ser i deras ögon att en oskriven regel butits, någon har tappat besinningen och om karln inte lugnar ned sig så kanske man själv drabbas på något sätt?

En kvinna i trettioårsåldern med sitt bruna glänsande hår löst uppsatt så det hänger ner i sporadiska lockar kring ett solariebrunt ansikte, tycks för mig malplacé när hon rakryggat sveper förbi mig. Eftersom jag snart inser att denna stiliga kvinna klädd i tight åtsittande dräkt kring hennes välsvarvade kropp i en för AMS medarbetare alldeles för moderiktig färgskala inte borde jobba här.
Hon är arbetsförmedlare men ger med sin klarblå mascaraprydda ögon under ett par trendiga glasögon snarare ett intryck av att vara en kvinna redo för en karriär på Ernst & Young. Hennes bestämda finlandssvenska och klicklackande gång förstärker bara bilden av denna moderliga auktoritet och jag inte sluta att fascineras av henne och allra minst AMS.