Kulturell aga?

Apropå en uppmärksammad dokumentär med efterföljande debatt.
I dessa kulturrelativa dagar med dubbelbottnad rasism som spretar åt alla håll kanske det är dags att påpeka att barnuppfostran och närvaron eller icke-närvaron av barnmisshandel är ett universiellt mänskligt fenomen (och problem! Det kan nog alla föräldrar skriva på). Jag menar vi har alla varit barn och varit där mitt i grälen.
Vad än lagen säger så är det nog knappast enkom paragrafer som skyddar barnen ute i stugorna. Och jag är fullt och fast övertygad om att många svenska föräldrar gått över gränsen men då inte betraktat det som misshandel. Utan snarare att de just det ja - begått ett misstag, trätt över en gräns, tappat besinningen.

Hurvudia då att "ge en ungen en örfil" är "kuturellt" mer accepterat i Storbrittannien, Frankrike eller Somalia än här beror sig visst på. Men av personlig erfarenhet så var en smäll på handen vid matbordet inte misshandel tyckte min franska släkt - det ansåg dock min mamma och jag som fyraåring grinade och skulle nog tveklöst hållt med henne jag som aldrig hann fatta tag i baguetten innan det sagts varsågod!

Hetsig diskussion uppstod därefter - om den var hetsigare för att hon var svensk och de franska vet jag inte, kanske förekom det mer svordomar än om släkten varit låt säga tysk? Mer yviga sydländska gester än om släkten varit norrländsk?
Min mamma har dock aldrig diskuterat lagom vad det gällt sina barn. Och det skulle nog ingen mamma göra om deras barn far illa. Så där sattes en gräns.

Att påstå att misshandel av barn är mer accepterat i andra kulturer - eller rättare sagt det är accepterat i nästan alla andra länder förutom Sverige är inte särskilt kontroversiellt.
Vad som är kontroversiellt det skulle väl vara att tveklöst ta barnens parti oavsett vilket kulturellt patos som man inbillar sig bör försvaras.

Idag finns att läsa en intressant artikel gällande krigets vansinne på Stockholms Fria Tidning. http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19337
Den handlar om Robert Fisk tegelsten till bok att slå i pannan på alla krigshetsande hökar, funderar själv på att genast springa och köpa den men det blir väl till att låna när plånboken sagt sitt.

Det får mig också osökt att tänka på Paul Coelhos bok Zahiren - som jämfört med Alkemisten i min mening är överskattad och begränsad på grund av sin vilja att vara obegränsad när han söker tala om universiella sanningar om kärlek och krig, eller kärlekskrig kanske man ska skriva. I boken twistar Coelho verkligen till det när Zahiren, d.v.s föremålet för alteregots oändliga kärlek utbrister att krig handlar om kärlek (sic!). För det har hon (eller kanske Coelho själv?) förstått av att se soldater dö, lida och ropa efter sina älskade, jaså?
Coelho vet att ta den gamla klyschan i att i krig och kärlek är allt tillåtet, till oanade höjder. Han tycks ha prententionen att via sina böcker förmedla insikt och visdom, och han misslyckas totalt i detta försök
Själv tycker jag mest han upprepar gamla dammiga föreställingar in i det oändliga som han gärna kryddar med ogenerad exotism inför österlandet och "naturfolk". Det var i alla fall i huvudsak detta som fick mig att lägga boken på hyllan.
Å andra sidan tror jag att Coelho förstått att övertydlig visdom säljer så också andlighet i en mysig lägereldsförpackning av folksagor, i en komplex värld kanske det är skönt med enkla frågor och enkla svar, vad vet jag? Så man får ta den för vad den är.
Känns som det är dags att göra en reread av Alkemisten, frälst som man var första gången man läste den som tonåring även ifall den var mycket bättre än Zahiren.
Nu blev det helt plötsligt en recension av den boken vilket inte var meningen.