Kulturell aga?

Apropå en uppmärksammad dokumentär med efterföljande debatt.
I dessa kulturrelativa dagar med dubbelbottnad rasism som spretar åt alla håll kanske det är dags att påpeka att barnuppfostran och närvaron eller icke-närvaron av barnmisshandel är ett universiellt mänskligt fenomen (och problem! Det kan nog alla föräldrar skriva på). Jag menar vi har alla varit barn och varit där mitt i grälen.
Vad än lagen säger så är det nog knappast enkom paragrafer som skyddar barnen ute i stugorna. Och jag är fullt och fast övertygad om att många svenska föräldrar gått över gränsen men då inte betraktat det som misshandel. Utan snarare att de just det ja - begått ett misstag, trätt över en gräns, tappat besinningen.

Hurvudia då att "ge en ungen en örfil" är "kuturellt" mer accepterat i Storbrittannien, Frankrike eller Somalia än här beror sig visst på. Men av personlig erfarenhet så var en smäll på handen vid matbordet inte misshandel tyckte min franska släkt - det ansåg dock min mamma och jag som fyraåring grinade och skulle nog tveklöst hållt med henne jag som aldrig hann fatta tag i baguetten innan det sagts varsågod!

Hetsig diskussion uppstod därefter - om den var hetsigare för att hon var svensk och de franska vet jag inte, kanske förekom det mer svordomar än om släkten varit låt säga tysk? Mer yviga sydländska gester än om släkten varit norrländsk?
Min mamma har dock aldrig diskuterat lagom vad det gällt sina barn. Och det skulle nog ingen mamma göra om deras barn far illa. Så där sattes en gräns.

Att påstå att misshandel av barn är mer accepterat i andra kulturer - eller rättare sagt det är accepterat i nästan alla andra länder förutom Sverige är inte särskilt kontroversiellt.
Vad som är kontroversiellt det skulle väl vara att tveklöst ta barnens parti oavsett vilket kulturellt patos som man inbillar sig bör försvaras.